Jag läste en rubrik häromdagen som lydde ”XXX har blivit mamma”, med syftet att informera om en känd svensk influencer som fött barn.
Jag fastnar kring formuleringen ”har blivit mamma”, och jag har tänkt mycket på det här under de senaste åren.
Är man verkligen bara mamma om man har ett barn? Inte för att egentligen ifrågasätta själva ordets betydelse, utan mer som en reflektion kring den djupare betydelsen av vad det innebär att vara mamma.
Min upplevelse kring moderskap är att det hände någonting känslomässigt för mig samma sekund som vi bestämde oss för att försöka bli gravida. Det var som att det väcktes ett väsen. Det var en längtan och en kärlek som var otroligt stark, fastän att det egentligen inte fanns någon där att älska. Plötsligt var det inte man själv som var viktigast längre.
Den känslan var inget som kunde ges och tas ifrån mig i form av mänskligt liv, det var en innerlig, djupt rotad känsla av att vilja ta av sig själv för att ge till någon annan.
En känsla så stark att den egentligen inte rörs av de yttre omständigheterna. Det finns nog inget riktigt ord för det.
Jag tänker även på de som förlorar ett barn vid missfall, eller vid dödsfall. Dom slutar inte vara mamma, när ett sådant väsen har vaknat så kan det aldrig slockna igen.
Och jag tänker på de som går och väntar ängsligt på mensen, den här månaden också.
De har inte fått sitt barn ännu, men deras väsen är också väckt.
Denna starka, fina, djupt rotade känsla är den jag väljer att hylla idag på Mors Dag. 🤍